Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Finlands ambassad, Oslo: Aktuellt

FINLANDS AMBASSAD, Oslo

Finlands ambassade
Thomas Heftyes gate 1, Oslo
Tel. +47-2212 4900
E-post: sanomat.osl@formin.fi
Norsk | Suomi | Svenska |  |  | Instagram
Normal textstorlekStörre textstorlek
 
Tal, 9.12.2004

Minister Jaakko Numminens föredrag på Voksenåsen 3.12.04

Minister Jaakko Numminen vid seminariet "Kulturarv og kulturbasert naering på Finnskogen. Den svensk-norske Finnskogen i Fokus". Voksenåsens kulturcentrum, fredagen den 3 december 2004 kl. 15.45

FRÅN C.A. GOTTLUND TILL ÁRPÁD SAILO. FINLANDS KULTURKRETSARS INTRESSE FÖR FINNSKOGEN GENOM TIDERNA

En inofficiell historisk betraktning

Den finska bosättningen i det svenska Värmland och den norska Finnskogen som hade uppstått på 1600-talet var i Finland nästan okänd ända till slutet av 1810-talet och början av 1820-talet, då den finska bosättningen uppmärksammades åtminstone av de kulturella kretsar som intresserade sig för språkforskning och historia. Detta skedde på ett rätt överraskande och speciellt sätt.

Den finska studenten Carl Axel (på finska Kaarle Akseli) Gottlund (1796-1875) studerade liksom mången annan från Finland vid Uppsala universitet. Han hade fått till uppgift att recensera ett verk om Finland av tysken Friedrich Rühs "Finland och dess invånare". Ur boken fick han till sin förvåning veta, att det i Sverige bodde av gammalt invånare som flyttat dit från Finland. Detta fick honom att genast sommaren 1817 skyndsamt bege sig till Dalarna där den finska bebyggelse som låg närmast Uppsala fanns. Han for omkring i en vid båge från öst till väst genom avsides bygder i Dalarna. Han besökte också de angränsande socknarna i Hälsingland, Värmland och Västmanland. Under tre månaders tid upptecknade han svedjefinnarnas bosättnings- och släkthistoria samt insamlade forndikter och besvärjelser.

Den romantiske Gottlund var överförtjust och förberedde sig noggrant för en forskningsresa till Värmland och finnskogarna i Norge som skulle räcka sammanlagt ett helt år. Denna nya resa gjorde han åren 1821 och 1822. På resan insamlade Gottlund från de större centrala finska bosättningarna, särskilt vid stränderna av sjön Röjden, en uppsjö av folkkunskap och bosättningshistoria. Gottlunds levande och oförblommerade dagböcker, som alldeles nyligen utgivits komplett, ger en god bild av de rutter han tog och människorna han mötte.

Gottlunds sätt att uppträda som en herreman gjorde ett stort intryck på allmogen. Hans jaktdräkt, hund och gevär hade en effekt på såväl traditionsbärarna i finnskogarna som på unga pigor och vackra mamseller i prästgårdar och herrgårdar. Vilken Don Juan eller Casanova som helst kunde med rätta avundas Gottlunds strövtåg i finnskogarna. Under sin resa tecknade han upp cirka 90 folkdikter, av vilka de flesta var besvärjelser, och dessutom en stor mängd andra uppgifter om finnskogarna och dess befolkning.

Gottlunds resor i finnskogarna hade också praktiska målsättningar. Han delade ut finsk litteratur åt folket, som aldrig förut sett en enda rad av sitt språk på pränt. Han fick en god bild av skogsfinnarnas svårigheter. I Sverige ansattes de av bruken, i Norge av sågverksbolagen. Hos Gottlund mognade tanken, att det i gränstrakterna mellan Sverige och Norge borde grundas ett rent finskt område inom vilket skogsfinnarna skulle få rå om sig själva. Gottlund uppskattade att den finska befolkningen uppgick till och med till omkring 50 000 personer.

Till en geografisk centralort planerade Gottlund en udde i sjön Röjden som sticker över till den norska sidan, där han ansåg att man borde uppföra en finsk kyrka. Dessutom borde man ytterligare uppföra två kapell längre in i ödemarkerna.

Efter det att Gottlund kommit tillbaka till Uppsala började han uppgöra ett förslag till den riksdag som skulle sammankomma följande år om grundandet av en miniatyrrepublik i gränstrakterna i norra Värmland. Han framförde sitt förslag för den svenska kronprinsen Oscar i Uppsala i mars 1822 och berättade samtidigt om finnarnas svåra sociala situation. Kronprinsen tog Gottlund under sitt beskydd. Denne inlämnade till prästerståndet vid lantdagen år 1823 en proposition, att prästerna i finnskogarna borde undervisa folket på finska. Då lantdagen pågick anlände till Stockholm en 12-mannadelegation av finska bönder som hade värvats av Gottlund. Det gick ett sus genom societeten i huvudstaden då kung Karl den sextonde Johan och kronprinsen tog emot denna exotiska delegation.
Allt verkade till en början vara gott och väl, men inom kort samlade representanterna från Värmland, särskilt prästerna och bruksägarna, sina krafter till en motattack. Gottlunds förslag gavs åt landshövdingen för att särskådas och Gottlund själv förpassades tillbaka till Uppsala för att fortsätta sina studier samtidigt som man uppmanade honom att låta bli att blanda sig i rikets angelägenheter. Myndigheterna påpekade att Gottlund var rysk undersåte, och det är förståeligt att han under de politiska förhållanden som då rådde stämplades som en rysk agent. "Rikets allmänna intressen", som man brukade säga om det ryska inflytandet i Finland under autonomins tid, hade emellertid inte något att göra med Gottlunds förslag.

Gottlunds plan på en finsk republik ledde slutligen inte till något annat konkret än att det i skogarna i Värmland uppstod flera nya svenska församlingar och att det för de finska barnen grundades en ambulerande svenskspråkig skola.

Gottlund korresponderade med sina vänner i finnskogarna ända till sin död år 1875. Han publicerade inga mera omfattande verk om skogsfinnarna, men hans digra dokumentation kom att senare utgöra en skattkammare för senare forskare. Redan tidigt började man kalla Gottlund "finnskogarnas apostel". Hans minne respekterades i finnskogarna. Till hans minne restes en staty i Svullrya i Grue Finnskog. På minnesstenen fanns till en början en "porträttmedaljong", men den ersattes senare i början av 1950-talet av en bronsrelief av Nina Sailo. Den föreställer Gottlund på äldre dagar, men i kyrkan i Bograngen i Södra Finnskogen finns en relief i profil av en yngre Gottlund. Samma relief finns även i Savolax i Gottlunds hemsocken Juva.

Efter Gottlunds resor föll finnskogarna igen i glömska i Finland. De finska språkforskarnas resor riktade sig mot det urhem som finnarna ansågs komma från och till språkfrändernas områden vid Volga, Ural och Sibirien samt senare även till gränsområdena i Kaukasien och Kina. Till samma områden gick också de naturvetenskapliga forskningsresorna. Folklore insamlades i det ryska Karelen och i Ingermanland. Alla det ryska kejsardömets länder, ett väldigt imperium, stod öppna för forskarna från Finland. Forskningsresorna kan sägas ha genomförts i det närmaste systematiskt och de gav unika resultat.

Blicken riktades mot skogsfinnarna på nytt först vid slutet av 1800-talet. Språkforskaren Torsten G. Aminoff som levde mellan åren 1838-1881 och som tyvärr inte blev gammal, gjorde år 1871 en forskningsresa till finnarna i Värmland och gav år 1876 ut ett verk om dem ”Tietoja Vermlannin suomalaisista” (Uppgifter om finnarna i Värmland). Också den berömda folkloristen Kaarle Krohn insamlade år 1885 en del folkdiktning bland skogsfinnarna. Samma år besökte den unga finländska språkforskaren Petrus Nordmann (1858-1923) finnskogarna i Ockelbo i västra Gästrikland och senare på sommaren 1887 flera socknar i Värmland och Grue Finnskog i Norge. Nordmann gjorde också omfattande arkivstudier i Stockholm, Karlstad och Uppsala och framlade år 1888 vid Helsingfors universitet sin doktorsavhandling "Finnarne i mellersta Sverige". Nordmanns distinkta avhandling anses fortfarande som den möjligen bästa skildringen av den finska bosättningen i mellersta Skandinavien. Han beskriver där i detalj också historien om Gottlunds republik. Till min glädje kunde jag köpa en faksimilutgåva av avhandlingen för några månader sedan då jag besökte finnskogarna.

Möjligen bör jag ännu rikta uppmärksamheten på det, att Petrus Nordmanns farbror var den berömda finländska naturvetenskapsmannen Alexander von Nordmann, professor vid universiteten i Odessa och Helsingfors, och vars verk om insekterna och paleontologin i länderna i södra Ryssland och kring Svarta Havet hör till klassikerna på sitt område.

Torsten G. Aminoffs och Petrus Nordmanns utmärkta uppgifter tjänade som utgångspunkt då den unga generationen av helt finskspråkiga folklorister och språkforskare intresserade sig för skogsfinnarna genast efter sekelskiftet. År 1905 for den unga språkforskaren Väinö Salminen (1880-1947) till dessa trakter, där han insamlade folkdiktning men förevigade också, troligen som den första, på fotografiplåtar gårdsgruppen i Juhoila och även andra finska bosättningar och deras innevånare. Salminen, som särskilt på äldre dagar var en makalös berättare av historier och anekdoter, försåg flera andra forskare med uppgifter om skogsfinnarna. På gamla dagar publicerade han sina sympatiska memoarverk "Vaeltajan tarinoita” (En vandrares historier) och "Vallattomilta vaellusvuosilta” (Från mina vilda vandringsår), där även kogsfinnarna fick sin beskärda del.
Endast två år efter Salminen sommaren, 1907 drog den från Savolax bördige språkforskaren Lauri Kettunen (1885-1963) till finnskogarna. Han kom att i sinom tid meritera sig som en kartläggare av både de finska dialekterna och finskans närmaste släktspråk. Kettunen reste mycket även i Karelen och i Baltikum, han ledde civilkansliet för finska frivilliga i Estlands frihetskrig, han verkade som professor vid universitetet i Dorpat och han höll i tiotals år fasta kontakter till Ungern. Kettunen föll redan under sin första resa år 1907 för skogsfinnarna och gjorde till dem sammanlagt så mycket som åtta forskningsresor, den sista år 1937. Han besökte skogsfinnarna ännu till och med efter andra världskriget. Kettunen, som också skrev skönlitteratur, om än under pseudonym, berättar i sina reseskildringar på ett oförglömligt levande sätt om sina erfarenheter bland skogsfinnarna. Någon Don Juan i stil med den stilige Gottlund var den kortvuxne savolaxaren Kettunen knappast, men inte ens han kan låta bli att berätta om sina upplevelser med den närmare fyrtioåriga dottern Vilhelmina på gården Juhoila. Då Kettunen rörde sig bland skogsfinnarna i savolaxiska bondekläder kunde inte informanterna se honom som en forskare. Salminen hade ju i alla fall ännu vandrat med en finsk studentmössa på sitt huvud.

Kettunens uppgifter om skogsfinnarnas språk - han kände också till fonetik - var redan mycket exakta. Hans beskrivningar av blandningen mellan finska och svenska ord i skogsfinnarnas språk under början av 1900-talet är beundransvärt levande och uttrycksfulla.

Redan då Kettunen besökte trakterna hade antalet av de som behärskade finska i finnskogarna sjunkit till några få personer. I tillägg kunde enligt Kettunen dessutom cirka femhundra personer en behjälplig finska.

Rysslands gränser stängdes för de finska forskarna efter revolutionen slutligen från och med år 1919. De finska språkforskarnas och folkloristernas uppmärksamhet riktades nu å ena sidan närmast mot esterna och vepserna samt mot den lilla liviska stammen vid Rigabuktens kust. Å andra sidan kunde intresset nu gå västerut mera än tidigare. Som Einar Niemi, vilken också hållit föredrag här på seminariet, berättat i boken "Den finske fare" från år 1981 som han skrivit tillsammans med Knut-Einar Eriksen, gjorde den finska reseskildraren och geografiesséisten Ernst Lampén och den självlärde folklivsforskaren och författaren Samuli Paulaharju ett flertal resor till de finska kvenerna i Nord-Norge på 1920-talet, och i deras spår följde till exempel författaren och journalisten Ilmari Turja, som även riktade politiskt och statligt intresse mot kvenerna.

Forskarnas intresse riktade sig i dethär skedet även mot den finska befolkningen på den svenska sidan av Tornedalen och Norrbotten. De nationellt inriktade finnarna var särskilt upptagna av att den finska befolkningen i Sverige inte fick undervisning varken i eller på finska.

Jag kan inte i detta sammanhang låta bli att berätta, att finnarna på 1600-talet inte bara bosatte sig i mellersta Skandinavien, utan även i norra Sverige, speciellt i Ume Lappmark. Dit flyttade bland annat år 1678 till Örträsk i Lycksele från Kuusamo i Finland nybyggaren Johan Filipsson Hilduinen. Han hade flera söner och trehundra år senare på 1970-talet kom man fram till att han hade i Sverige sammanlagt 50 000 efterkommande. Dessa satte igång med att ställa upp ett minnesmärke över sin avlägsna förfader, och republikens president Urho Kekkonen hade lovat att avtäcka statyn sommaren 1978. Då presidenten emellertid fick förhinder blev jag som kanslichef (statssekreterare) vid undervisningsministeriet utkommenderad att resa till avtäckningstillfället. Man sände ett telegram till Lycksele att Numminen anländer. Den kända trubaduren M.A. Numminen var redan då väldigt populär bland ungdomen i Sverige. Man trodde att det var han som var på kommande, och ni kan tro att jag hade många unga åhörare i kyrkbyn i Lycksele. Jag skrev efter resan, som gav många intryck, om Hilduinen och mitt besök en artikel i tidskriften Suomen Kuvalehti.

Det var naturligt, att det på 1920- och 1930-talen också i allt högre grad riktades ett allt vidare intresse mot skogsfinnarna och resorna till dem av yngre forskare ökade. De sista skogsfinnarna bodde alla kring gården Juhoila i Östmark socken. De intervjuades åren 1930-1932 av ett antal stipendiater från Sanakirjasäätiö (Ordboksstiftelsen); Maija Juvas, Astrid Reponen, Helmi Helminen, Tahvo Liljeblad samt Martti och Lyyli Rapola. Av dessa var Martti Rapola en känd finsk språkforskare som särskilt klarlade det finska skriftspråkets uppkomst.

Åren 1934-1935 for till exempel pastorn Frans Kärki omkring i finnskogarna. Han var en originell prästman som fick ihop en omfattande samling därifrån. Hans son är för övrigt Toivo Kärki, den troligtvis bäst kända finska tangokompositören. Också Matti Mörtberg från finska Tornedalen hörde till dem som flitigt besökte Värmland. Hans språkprov i dialektarkivet i Uppsala är mycket utmärkta.
Men det mest framstående forskningsarbetet i Finnskogen i Norge och i Värmland utfördes dock av den finska folklivsforskaren Albert Hämäläinen (1881-1949) vars verk om finnarna i mellersta Skandinavien ”Keski-Skandinavian suomalaiset” blev färdigt år 1941 men utkom på finska först år 1947 på grund av krigsåren. Redan tidigare hade det utkommit på svenska utgivet av Nordiska muséet år 1945 med namnet "Bostads- och byggnadsskick hos skogsfinnarna i Mellan-Skandinavien". Verket innehåller en detaljerad beskrivning av skogsfinnarnas byggnadskultur och innehåller på slutet en kort beskrivning av skogsfinnarnas äldre skeden. Hämäläinens fotografier och ritningar är mycket exakta och sakkunniga. Han har också på ett framstående sätt jämfört skogsfinnarnas byggnadskultur med motsvarande byggnader i Finland. Hans beskrivning av folklivet är å sin sida särskilt intressant i det avseendet, att han anser att det ger en bild av den gamla finska kulturen i Savolax, en kultur som i Finland redan då hade försvunnit.

Efter andra världskriget fortsatte de finska språkforskarnas intresse för skogsfinnarna trots att det inte mera fanns särskilt mycket nytt att inhämta. Den estniska vetenskapsmannen, professorn vid Lunds universitet Julius Mägiste gjorde långa vandringar i finnskogarna och samlade de sista uppgifterna om språket i Värmland i ljuset av ortnamnen samt utgav om detta ett verk i tre delar. En av de sista som forskat i finskan i Värmland var professor Pertti Virtaranta (1918-1997), som reste omkring i landskapet flera gånger med början åenffr 1954. Hans bok "Suomalaismetsissä” (I finnskogarna) utkom år 1997. Särskilt Virtarantas fotografier är utmärkta.

Förutom forskare från Finland har också en del forskare från Sverige och Norge visat intresse för skogsfinnarna, men de faller inte inom ramen för denna översikt. I samband med forskningsresor på 1930-talet kom en del skogsfinnar som ännu talade finska att bli särskilt kända bland allmänheten i Finland. En av dessa var Kaisa Vilhuinen som på ett utmärkt sätt kände till seder och forndikter. Hon var särskilt bekant med Lauri Kettunen. En annan som kände till många gamla saker var Jussi Niitaho (Niittahos Jussi), som har sagts vara den sista som talade finska av skogsfinnarna. Han dog år 1965 över 90 år gammal. Han blev så känd bland besökarna från Finland att man i Helsingfors grundade en särskild förening "Niitahon Jussin seura", som ordnade sammankomster för de som besökt Värmland och som även ordnade resor för skogsfinnarna till Finland.

Skogsfinnarna är naturligtvis beskrivna i allmänna historiska verk om Finland. Senast har de beskrivits av filosofie doktorn Kari Tarkiainen, som skött höga poster vid statsarkivet i Sverige och slutligen även verkade som generaldirektör och riksarkivarie vid nationalarkivet i Finland, i hans verk i två delar från åren 1990 och 1993 som heter "Finnarnas historia i Sverige". Samma beskrivning ingår även, om än betydligt förkortad i ett verk utgivet år 2000 av migrationsinstitutet i Åbo om migrationens historia i delen "Suomalaiset Ruotsissa” (Finländarna i Sverige).

I sanningens namn måste det medges att långt utöver forskarkretsen, spred sig inte kännedomen om skogsfinnarna i mellersta Skandinavien. Beskrivande för detta är att kunskapen fick en större spridning i Finland först år 1967, då Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Finland och sin goda vän president Urho Kekkonen. Då man berättade, att Erlander härstammade från skogsfinnar, utsträcktes hans besök också till Savolax. Den kända skämttecknaren Kari Suomalainen publicerade i det sammanhanget en skämtteckning i tidningen Helsingin Sanomat. Teckningen föreställer en savolaxgubbe som med förvåning läser i tidningen, att Sveriges statsminister härstammar från Savolax, samtidigt som han ställer frågan om det månntro kan vara sant. I teckningen har hela familjen och till och med katten ett likadant ansikte som Erlander.

En särskild kulturkontakt från Finland knöts efter andra världskriget till finnarna i mellersta Skandinavien, då det finska bildhuggarparet Alpo Sailo (1877-1955) och Nina Sailo (1906-1998) med familj vistades i finnskogarna åren 1951-1953. Skulptören Alpo Sailo var en av de centrala medlemmarna i den karelianska kulturkretsen redan vid sekelskiftet 1800-1900. Han besökte Karelen och Ungern och var en nära vän till Akseli Gallen-Kallela. Sailo skulpterade byster av nästan alla Kalevalas runosångare, men också av Kalevalaforskare och översättare av Kalevala från världens olika hörn. Efter Sailos död fortsatte hans andra hustru Nina Sailo, som var betydligt yngre än Alpo Sailo, detta arbete. Släkten Sailos samlingar i Kyrkslätt i närheten av Helsingfors är en unik nationell skatt. Jag är glad över att ha fått möjligheten att knyta en nära kontakt till Nina Sailo före hon avled i hög ålder och av henne få höra om de spännande släktförbindelserna till stora konstnärssläkter i St. Petersburg.

Under kriget i början på 1940-talet vistades paret Sailo i Öst-Karelen för att där skulptera de runosångare som då ännu levde. Det var sannolikt det konstnärliga utbytet av denna vistelse som kom att vara utgångspunkten då paret Sailo år 1951 begav sig till finnskogarna i mellersta Skandinavien och bodde där åren 1951-1953. Under de åren förevigades i gips flera personer från finnskogarna. Sammanlagt har Sailo ett par hundra arbeten från finnskogarna, porträttbyster, skisser och bland annat två medaljer. Efter Alpo Sailos död fortsatte Nina Sailo kontakterna till finnskogarna, bland annat relieferna på Gottlunds minnesstod är gjorda av henne.
Då Selma Lagerlöf år 1912 besökte Finland skulpterade Alpo Sailo ett porträtt av henne. Bysten fördes hösten 1951 till Värmland för att vara modell för ett nytt porträtt av henne. Detta gjordes åren 1951-1952 i Rottneros. Porträttbysten av år 1912 försvann sedan från ett förråd i Värmland.

Alpo Sailo fick med Nina Sailo fyra barn som delvis växte upp i finnskogarna. Barnen blev mycket fästa vid finnskogarna och deras inbyggare och har efter det vandrat och besökt trakterna otaliga gånger. Av sönerna har arkitekten Árpád Sailo särskilt intresserat sig för gamla byggnader av trä. Under hans ledning och rätt mycket utfört av honom själv har man under de senaste åren byggt i Venehjärvi i Fjärr-Karelen en vacker bykyrka, tsasouna i gammal stil och med gamla byggmetoder. I byggnadsarbetet har deltagit ett frivilligt och entusiastiskt byggnadslag. Árpád Sailo har flera gånger redan med början på 1960-talet deltagit i renoveringar av gamla byggnader i finnskogarna i Värmland. Som bäst färdigställer han en plan på att föreviga gårdsgrupper och byggnader i finnskogarna genom ytterst noggrannna och detaljerade ritningar.

Vid Tekniska högskolan i Helsingfors har man utvecklat en mät- och ritningsteknik med vilken man på papper kan överföra byggnaderna med alla deras tekniska detaljer. Ritningarna är som fina grafiska arbeten. Jag har tagit med mig några exempel som avbildar byggnadsritningar från Karelska näset, från Rosala vid kusten i Nyland och från Björkö i Vasa skärgård. Ritningarna har utförts av studenter vid Tekniska högskolan.

Árpád berättade för mig för några dagar sedan att han för nästa sommar planerar ett ritläger som skall hållas i Finnskogarna i Norge och Värmland. Deltagarna skulle komma från alla arkitektskolor i Norden, till och med från Island. Árpád berättade att han kommer att få finansiering för projektet från Europeiska unionen och att han kommer att söka stöd också från Nordiska kulturfonden. Finansieringen ges dock bara under den förutsättningen att en motsvarande summa även ges från nationella medel. Det är att hoppas, att Árpáds planer lyckas, för det skulle rikta nytt intresse mot finnarna i mellersta Skandinavien såväl i finnskogarna i Norge som i svenska Värmland.

Det är med beklagan jag måste konstatera, att endast få personer i Finland numera känner till de imponerande landskapen i svenska Värmland och Finnskogen i Norge. Områden som hållits lika rena och rofyllda har vi svårt att hitta ens i Finland. Jag vågar förutspå att vi ännu kommer att få se upptäcktsfärder till finnskogarna i mellersta Skandinavien.

Skriv ut

Detta dokument

Uppdaterat 9.12.2004


© Finlands ambassaden, Oslo | Information om webbplatsen | Kontaktuppgifter