Suoraan sisältöön
Suomen ulkoministeriö

MARSKALKEN AV FINLAND GUSTAF MANNERHEIM - Den siste riddaren - Suomen suurlähetystö, Oslo : Ajankohtaista : Artikkelit ja kolumnit

SUOMEN SUURLÄHETYSTÖ, Oslo

Finlands ambassade
Thomas Heftyes gate 1, Oslo
Puh. +47-2212 4900
S-posti: sanomat.osl@formin.fi
Norsk | Suomi | Svenska |  |  | Instagram
Kirjasinkoko_normaaliKirjasinkoko_suurempi
 
Uutiset, 4.5.2007

MARSKALKEN AV FINLAND GUSTAF MANNERHEIM - Den siste riddaren

Fältmarskalken, friherre Carl Gustaf Emil Mannerheims karriär saknar motsvarighet i 1900-talets Europa. Han hann tjänstgöra i den ryska armén i tre årtionden och avancera till generallöjtnant och kommendör för VI kavallerikåren. Han kämpade för tsaren i två krig, i rysk-japanska kriget 1904–05 och i världskriget 1914–17. När Mannerheim återvände till sitt hemland i en ålder av 50 år hade han bakom sig en karriär i Ryssland som mänskligt sett hade varit tillräckligt för ett helt människoliv.

Men så var det inte för Mannerheim. I december 1917 trädde han in på scenen i Finlands historia, där flera av hans förfäder hade gjort en lysande karriär. I Finland förde Mannerheim befälet i fyra krig, i frihetskriget 1918, i vinterkriget 1939–40, i fortsättningskriget 1941–44 och i Lapplandskriget mot tyskarna 1944–45. Han avancerade till kavallerigeneral och fältmarkskalk och hedrades på sin 75-årsdag med titeln Marskalken av Finland. Mannerheim var statsöverhuvud i två repriser, först 1919 som riksföreståndare med kungligt mandat och sedan 1944–46 som republikens president. Han var den ende officeren i Europa som varit överbefälhavare under både första och andra världskriget.

Människan bakom myten

Marskalk Mannerheim är en institution i Finland. Detta får varje forskare erfara när han försöker tränga bakom den officiella bilden av marskalken. Gustaf Mannerheim som människa och som institution är starkt sammanflätade. Den offentliga fasaden dominerar allt mer under årtiondenas lopp. Från och med 1930-talet och framför allt efter vinterkriget är det svårt att tala om Mannerheim som privatperson, så helhjärtat gick den gamle krigaren och statsmannen in för att tjäna fosterlandet.

Mannerheim började själv systematiskt bygga upp en myt om sin person. Hela hans karriär i Ryssland var avslutad 1917, även om generalen drömde om att återvända dit som befriare av Petersburg 1919. Inbördeskriget i Finland, frihetskriget, ledde till begreppet ”den vite generalen” och det levde kvar fram till 1930-talet. Vinterkriget 1939–40 och det därpå följande fortsättningskriget 1941–44, ett separat krig där Finland stod på Tysklands sida mot Sovjetunionen, gjorde Mannerheim till en ledargestalt för hela nationen. Efter andra världskriget är det svårt att längre tala om privatpersonen Mannerheim, han levde bara för sitt arbete. Familjen hade upplösts redan fyra årtionden tidigare i början av 1900-talet. Hans maka Anastasia Arapova, som representerade gammal rysk adel, hade redan långt före revolutionen tillsammans med döttrarna flyttat till Paris. Hon avled före andra världskriget. Båda döttrarna levde ett särpräglat liv, den ena i London, den andra i Paris. Sin far träffade de ytterst sällan. Mannerheim värnade noga om sitt sparsamma privatliv. – En staty i brons över marskalken restes redan under hans livstid.

En svår ungdom samt åren i Ryssland

Trots att Gustaf Mannerheim var av grevlig ätt – själv var han friherre – tyngdes hans ungdoms¬år av dålig ekonomi men var även i övrigt svåra. Han var född på det ståtliga barock¬slottet Villnäs i Masku socken, en finskspråkig trakt nära Åbo. Fadern, greve Carl Robert Mannerheim som var affärsman, gick i konkurs ett flertal gånger, tills familjen stod vid ruinens brant. Till yttermera visso övergav han sin familj, hustru och sju barn, och rymde till Paris med en hovdam. Mannerheims mor Helena dog ett år senare av sorg, och barnen blev beroende av släktingarnas välvilja. Gustaf var då bara 13 år.

Det var inte mycket bevänt med skolgången; den unge Gustaf relegerades från Helsingfors lyceum under rektor Böök. Kadettskolan i Fredrikshamn i östra Finland sågs som en lösning på gossens problem. Men mönstret upprepade sig. Trött på den rigorösa disciplinen begav sig den unge kadetten på permission utan tillstånd, saken upptäcktes och han skildes från kåren just innan han officiellt skulle ha gått ut kadettskolan.

Släkten blev tvungen att noggrant fundera över friherrens framtid. Sedan han först avlagt studentexamen som privatelev i Helsingfors skickades han till Nikolajevska kavalleriskolan i Petersburg. På detta sätt inleddes hans trettioåriga karriär i den kejserliga ryska armén. Mannerheims teoretiska studier förblev rätt anspråkslösa. Man måste minnas att han aldrig studerade vid ryska militärakademin, han var således inte generalstabsofficer. Enligt den ryske forskaren doktor Vlasov sökte Mannerheim nog till militärakademin men antogs inte.

Hans övriga bana var däremot framgångsrik och pekade redan i början uppåt. Något som framför allt inverkade på detta var att han efter en kort tjänstgöring i Polen antogs till kejsarinnans chevaliergarde i Petersburg. Tsarevnan Maria Feodorovna, den tidigare danska prinsessan Dagmar, var detta lysande gardes hederskommendör. Som finländare och nordbo stod Mannerheim i gunst hos kejsarinnan. Det är skäl att notera att när den ryska förtrycksperioden inleddes i Finland 1899 arbetade änkekejsarinnan oförtrutet för Finlands väl mot sin son Nikolaj II. Hon var högt älskad och beundrad i Finland.

I stället för teoretiska studier koncentrerade sig Mannerheim som kavalleriofficer på hästsport. Han blev en glänsande ryttare trots sin längd och erövrade många betydande pris.
Av naturliga skäl var han även i övrigt intresserad av hästar, och hans följande befordran innebar specialuppgifter vid kejserliga hovstallförvaltningen. År 1901 fick han kommendering till hovministeriet och befordrades till ryttmästare vid gardet. En tid därefter utnämndes Mannerheim till chef för modellskvadronen vid Officerskavalleriskolan i Petersburg som överstelöjtnant.

Med Mannerheims privatliv gick det emellertid inte lika bra. Hans uppvaktning av ett otal unga damer ledde så småningom till att hustrun Anastasia lämnade honom 1903. Redan före detta hade äktenskapet varit rent formellt i flera år. Mannerheim hade dessutom spelskulder upp över öronen, men i detta skede kom rysk-japanska kriget 1904–05 som på beställning. Trots släktens motstånd begav sig överstelöjtnanten till Fjärran Östern. Där fick han sitt elddop och visade personligt mod samtidigt som han var en utmärkt regementskommendör. För detta belönades han med olika ordnar.

Det förlorade kriget fick det urgamla tsardömet att knaka i fogarna. Ryske kejsaren blev tvungen att ge efter för reformkrav, och han måste även upphöra med de olagligheter och kränkningar av lag och rätt som hade inletts i Finland 1899 (Undersåtar hade fängslats olagligt och landsförvisats, eller skickats till Sibirien). Ståndslantdagen i Finland sammankallades för att bereda en ny lag om en riksdag. Som representant för sin ätt deltog Mannerheim i den här processen (hans äldste bror greve Carl Mannerheim hade landsförvisats och slagit sig ner i Sverige, liksom sedermera även en annan bror, Johan Mannerheim).

Forskarna har i det oändliga tvistat om hur Gustaf Mannerheim kunde tjäna edsbrytaren tsar Nikolaj II som förtryckte Finland och rentav hade landsförvisat Gustafs bror Carl. Det är klart att Mannerheim inte accepterade förtrycket av sitt fosterland, men han tyckte sig stå i ett lojalitetsförhållande till kejsaren som han även beundrade och tyckte om.

Snart fick Mannerheim en ny ypperlig möjlighet att visa sin begåvning och samtidigt lämna Petersburg, medelpunkten för det politiska intrigspelet. Kejsaren beordrade honom att göra en militärgeografisk underrättelse- och forskningsexpedition till Centralasien och Kina. Denna färd till häst genom Asien tog över två år och omfattade 14 000 kilometer främst väglösa sträckor; enbart fysiskt var prestationen unik. Expeditionen hade maskerats som en etnografisk forskningsresa. Mannerheim förstod att utnyttja detta: finsk-ugriska sällskapet och Antellska delegationen i Helsingfors gav honom ett flertal insamlingsuppgifter som gällde folk- och fornminnesforskning. Ett resultat av detta blev Mannerheims samling vid Finlands Nationalmuseum som innehåller närmare 1 200 föremål insamlade hos bl.a. kirgiser, uigurer, tibetaner och kineser. Senare publicerade Mannerheim en dagbok i två delar om sin expedition, Resa genom Asien. Mannerheim hörde till de sista stora upptäcktsresandena i samma kategori som bl.a. Adolf Nordenskiöld, som för övrigt var Mannerheims förebild.

Om ritten genom Asien var den första stora höjdpunkten i Mannerheims ryska karriär, innebar världskriget en ny höjdpunkt. Efter Asienresan tjänstgjorde han som regements- och brigadkommendör i bl.a. Polen. Han befordrades till generalitetet 1911, och följande år kallades han till kejsarens följe. I världskriget kämpade han framgångsrikt som kavalleribrigad-, divisions- och armékårskommendör i Karpaterna mot de österrikisk-ungerska trupperna. År 1917 befordrades Mannerheim till generallöjtnant. När kejsar Nikolaj II avstod från tronen som ett resultat av marsrevolutionen 1917 innebar det ett hårt slag för Mannerheim personligen. Han fortsatte i alla fall sin tjänstgöring under den temporära ryska regeringen ända till oktoberrevolutionen. Efter det ansåg han att den trohetsed han svurit tsaren inte längre band honom och begärde avsked från rysk tjänst. Som en kuriositet förtjänar det att nämnas att avskedet officiellt trädde i kraft i februari 1918; generallöjtnanten som övergått i reserven beviljades faktiskt pension. Vid det laget hade han redan blivit de vita truppernas överbefälhavare i Finland.

På maktens tinnar samt i undanskymdhet i Finland

I Finland hade man förberett landets självständighet militärt på två håll. Sedan vintern 1915 hade ungefär 2 000 unga finländska män (och två kvinnor som var sjuksköterskor) i hemlighet begett sig till Tyskland för att hos Rysslands fiende få militär utbildning. Dessa ”jägare” som bildade Kungliga preussiska jägarbataljonen 27 väntade på att få återvända hem och befria Finland från det ryska förtrycket.

I Finland hade många officerare som fått sin utbildning antingen vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn samt i armén, som sedan upplöstes under storfurstendömets förtrycksperiod, eller i Ryssland förberett Finlands självständighet. Dessa officerare bildade den så kallade Militärkommittén, MK. Vid årsskiftet 1917–18 kallades Mannerheim till detta organ. Finland hade ju officiellt förklarat sig självständigt 6.12.1917, men det fanns fortfarande nästan hundratusen ryska soldater i landet, en del av dem bolsjeviker.

Mannerheim var inte alls nöjd med Militärkommitténs verksamhet och hotade avgå. Resultatet blev att han valdes till kommitténs ordförande. Senaten som leddes av riksföreståndare P.E. Svinhufvud utsåg Mannerheim till arméns överbefälhavare med militärgraden general av kavalleriet. Vid samma tidpunkt 28.1.1918, när senatens trupper i Österbotten började avväpna de ryska garnisonerna, proklamerade en radikal grupp som lösgjort sig från det socialdemokratiska partiet och grundat ett ”folkkommissariat” att revolutionen i Finland hade börjat. Frontlinjen mellan ”de röda” och ”de vita” gick ungefär från Björneborg norr om Tammerfors mot Viborgs nordsida. De röda gardena beväpnade sig med vapen de erhållit av bolsjevikerna, och ett par tusen ryssar kämpade även på deras sida. Mot Mannerheims ursprungliga önskan tillkallade senaten, som verkade i Vasa, tyska trupper till hjälp. Utöver de finländska jägarna som hade kommit till Vasa i februari anlände i början av april en tysk infanteridivision och en brigad. Före detta hade kriget de facto avgjorts i och med de vitas seger sedan Mannerheim erövrat de rödas starkaste fäste, industristaden Tammerfors.

Den 16 maj 1918 tågade segerherren Mannerheim in i Helsingfors där paraden blev en hyllning till ”den vite generalen”. Men redan följande dag lämnade han in sin avskedsansökan till följd av senatens tyskvänlighet. Han var i grunden anglofil och lärde sig aldrig tycka om tyskar – inte ens under andra världskriget när Finland i tre år kämpade sida vid sida med tyskarna. Mannerheims modersmål var svenska och hans hemspråk i Ryssland var hovets språk franska som han behärskade nästbäst. Arméns språk var ryska. Finskan från ungdomsåren hade han nästan hunnit glömma, men han lärde sig envist språket på nytt; hans finska förblev i alla fall knagglig. Engelska och tyska talade han flytande.

När Tyskland hade förlorat i slutet av 1918 kallades Mannerheim tillbaka från Storbritannien. Generalen valdes av lantdagen till riksföreståndare. Mannerheim hade svingat sig upp till maktens tinnar, men framgången blev kortvarig. I juli 1919 stadfäste han Finlands nya grundlag som slog fast att landet är en republik. (Detta utgjorde ett slutgiltigt förkastande av planerna på ett kungadöme.) Riksdagen valde med stor majoritet professor K.J. Ståhlberg, en liberal jurist, till republikens första president. För Mannerheim innebar det början på en nästan 13 år lång period av privat avskildhet.

Förberedelserna för andra världskriget och dess utbrott

Mannerheim insåg kort efter frihetskrigets slut att nationen måste kunna hela sina sår. I viss mån uppmuntrad av sin syster Sophie Mannerheim – den som skapade sjuksköterskeutbildningen i Finland – grundade han Mannerheims Barnskyddsförbund och var en lång tid ordförande för Finlands Röda Kors.

Mannerheim kännetecknades av en stark lojalitet gentemot överheten och statsmakten, något som avspeglade sig redan i hans förhållande till Rysslands tsar. Även under sin tid som riks¬före¬ståndare i juli 1919 undvek han att inlåta sig på ett maktövertagande trots att det fanns lockelser i den riktningen. Detsamma gäller slutet av 1920-talet när Lapporörelsen, en högerradikal gruppering som Mannerheim kände sympati för, uppstod ur den stora depressionen i Finland. Han höll sig borta också från den, och Finland lyckades förbli en demokrati – i motsats till flera andra unga europeiska stater.

Den nyvalde högersinnade president Svinhufvud utsåg våren 1931 Mannerheim till ordförande för försvarsrådet som hade grundats på nytt. I praktiken innebar detta att Mannerheim ånyo inträdde i aktiv tjänst. Kort därefter befordrades han även till fältmarskalk. Svinhufvud och hans efterföljare president Kyösti Kallio stadfäste beslutet att fältmarskalk Mannerheim i händelse av krig skulle förordnas till överbefälhavare för krigsmakten. Under freds¬åren på 1930-talet uträttade Mannerheim ett storverk i sitt slag: som den ende i den högre statsledningen såg han redan på ett tidigt stadium att Europa stod inför ett nytt stort krig. Som försvarsrådets ordförande arbetade han outtröttligt för ökade försvarsanslag. En annan bärande tanke som han hade gett uttryck för redan under tiden som riksföreståndare var att åstadkomma ett samarbete mellan de nordiska länderna. Alldeles speciellt försökte han skapa försvarssamarbete med Sverige med en försvarsallians som det yttersta målet. För denna idé fick han gensvar framför allt av Sveriges socialdemokratiske utrikesminister Rickard Sandler och av de yngre officerarna inom det svenska försvaret.

Vid förhandlingarna i Moskva i oktober–november 1939 om gränsjusteringar var Mannerheim pessimistisk, och rådde regeringen att visa större tillmötesgående för att vinna tid. Som före detta officer i Stor-Ryssland trodde han inte att Finland skulle kunna hålla ut mer än tre veckor om röda armén gick till angrepp. Men det gick annorlunda: den unga nationen försvarade sig framgångsrikt under ”ärans vinter”. Officiellt stod Finland ensamt, men Frankrike, Storbritannien och de skandinaviska länderna bidrog till Finlands kamp med både vapen och humanitär hjälp. Svenska frivilligkåren, ett truppförband som utgjorde en brigad (ca 7 000 man) kämpade tappert i Lappland. Svenska flygvapnet svarade för luftförsvaret i norra Finland och Lappland. Från Danmark kom cirka 800 frivilliga och från Norge cirka 700. De utmärkta och oförvägna danska jaktplansflygarna förtjänar att särskilt omnämnas. Mannerheims målmedvetenhet och goda nerver i krigets första stunder inverkade starkt på ”vinterkrigets under” i december 1939: nationen stod enad och Mannerheims tidigare motståndare, rödgardisterna från 1918 och deras söner, kämpade modigt för Finlands frihet.

I mars 1940 slöt regeringen fred i Moskva på inrådan av Mannerheim. Det var en hård fred, men landet förblev självständigt. Även nu räckte Sverige ut en hjälpande hand, och tusentals svenskar kom till Finland för att bygga upp det som hade förstörts. Finland fick mycket byggutrustning och transportmateriel. Landet blev tvunget att omplacera 400 000 evakuerade karelare från de områden som överlåtits till Sovjetunionen. utrikespolitiskt sökte sig Finland mot Storbritannien och Frankrike. Sveriges statsminister Per Albin Hansson hade även lovat att på allvar ånyo ta upp försvarsfrågan. Men Tysklands inmarsch i Danmark och Norge samt det franska sammanbrottet på våren och sommaren 1940 förändrade läget totalt. Den enda utrikespolitiska hjälpen man kunde räkna med var Tysklands; landets relationer till sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen höll på att försämras. I juli 1940 inledde Hitler förberedelserna för Tysklands fälttåg österut, dvs. Operation Barbarossa, och här ingick även Finland. Sovjetunionens opsykologiska utpressningstaktik efter vinterkriget åstadkom bara att Finland snabbare sökte tyskt beskydd. Ideologiskt var tröskeln hög, både Mannerheim och den nye presidenten Risto Ryti var starkt västmakts- och nordiskorienterade. Eftersom nöden inte har någon lag befann sig Finland i krig med Sovjetunionen ett par dagar efter det tyska anfallet mot Sovjet i juni 1941. Under sommaren och hösten 1941 återerövrade trupperna först de (så kallade) överlåtna områdena, bl.a. Viborg och hela finländska Karelen. Men Mannerheims beslut att i september avancera mot ryska Karelen, områden som aldrig hade tillhört Finland, var ödesdigert. Å andra sidan framträder Mannerheims statsmannaklokhet i att han aldrig gav order om anfall mot Leningrad utan hejdade de finländska trupperna vid den gamla gränsen på Karelska näset. Även i Östkarelen avhöll sig trupperna från att avskära Murmanbanan som var livsviktig för Sovjetunionen på grund av den amerikanska hjälpen.

När de finländska trupperna i häftiga strider på Karelska näset i början av augusti 1944 hade hejdat den sovjetiska storoffensiven valde riksdagen Mannerheim till republikens president. Något mer än en månad senare ingick Finland vapenvila med Sovjetunionen, och ett vapenstilleståndsavtal undertecknades i Moskva 19.9.1944. Men än rådde inte fred i landet; under Mannerheims ledning måste Finland inleda ett krig mot de tyska trupperna i Lappland. Lapplandskriget upphörde först 27.4.1945 sedan de sista tyskarna lämnat Kilpisjärvi.

Mannerheim fortsatte som Finlands president ända till mars 1946. Ett år tidigare hade det hållits riksdagsval, där även kommunisterna deltog. Vintern 1946 dömdes ledande finländska politiker till fängelse som ”krigsansvariga” efter krav från sovjetiskt håll. Bland dem fanns president Ryti (liberal) och utrikesminister Tanner (socialdemokrat). Stalin krävde trots allt inte Mannerheims huvud på ett fat; sannolikt uppskattade Stalin Mannerheim som en järnhård motståndare. Den respekt Mannerheim åtnjöt i Storbritannien, Förenta staterna och Norden kanske även dämpade den sovjetiska ledningen. Sedan Mannerheim frivilligt hade lämnat presidentposten tillbringade han sin tid på Gerknäs gård i Lojo samt i Schweiz där han med sina medarbetare utformade verket Minnen i två delar. Dessa har sedermera översatts till ett flertal europeiska språk. Mannerheim dog i Schweiz i januari 1951, och han begravdes under stora militära hedersbetygelser på Sandudds hjältebegravningsplats i Helsingfors.

MARTTI TURTOLA


Linkki: Veteraanipäivän Mannerheim-seminaari
www.finland.no/netcomm/news/showarticle.asp?intNWSAID=62466&intIGID=14&LAN=FI&Thread=62466,59996,61101,62493,61057,60514,59525,&intThreadPosition=0

Tulosta

Päivitetty 4.5.2007


© Suomen suurlähetystö, Oslo | Tietoa palvelusta  | Yhteystiedot